Bakgrund och förutsättningar

Det här är en beskrivning av en i tid och rum begränsad bygds utveckling belägen på Norra Värmdö i Stockholms skärgård. Den fysiska miljön är en ca 3 km lång och någon km bred strandremsa bestående av stenig ängsmark med närhet till vatten, stränder, fjärdar och vikar. Folket här livnärde sig förr på fiske, småbruk och djurhållning i liten skala. Några stora gårdar med arrendatorer fanns.

Tidsmässigt handlar det om tiden från 1850 till en bit in på 2000-talet. 

Den spontana utvecklingen av bygden förändrades och stördes av att Vaxholms kustartilleriregemente, här kallat ”Kronan”, förlagt till Oscar Fredriksborgs fästning, behövde mer övningsmark än som fanns att tillgå på Rindö. Därför köpte eller tilltvingade Kronan sig mark på Värmdösidan. Här beskrivs nu översiktligt vilka markförändringar som gjordes.

Mer i detalj följs sedan en släkts öden och utveckling under några speciella tidsepoker.

Berättelsen bygger på aktuellt släktforskningsmaterial, testamenten, skriftliga överlåtelser, kontrakt, intervjuer med nu levande personer och personliga minnesbilder och samtal.

I början på 2000-talet avvecklade Kronan sin verksamhet vid kustartilleriet i Vaxholm och Rindö och behövde ej längre övningsmarken och skjutfälten på Värmdö. Drygt 100 års inblandning var slut. Fälten, skogarna och stränderna kunde återigen fritt användas utan förbud och risk.

Myttinge gård

Vid mitten av 1800-talet fanns ett hemman på Norra Värmdö, som hette Myttinge gård. Det sträckte sig från Oxdjupet i nordväst efter Myttingeviken in till Edslösa  vid Edslösaviken. Den ena boplatsen, Östergården,  låg på kullen söder om nuvarande vägskäl till Skägga och bestod av boningshus, ladugård och  små uthus. En hölada fanns under några tiotal år i mitten av 1900-talet.. Den andra boplatsen, Västergården, låg 300 m västerut i skogskanten överst på sluttningen ner mot Myttingeviken. Där fanns ett enplans, långt, mycket lågt bostadshus samt  ett härbre med uthus. Möjligen ingick även hus för djurhållning och redskapsbodar.  De nu nämnda husen fanns alla fram till slutet av 1940-talet då Kronan rev dem. Röda korset arrenderade då marken på 50 år och byggde upp fem baracker till sin kursverksamhet. Märkligt nog finns Torpet, ursprungligen soldattorpet eller båtsmanstorpet,  kvar på andra sidan stora vägen, 100 m in på Skäggavägen. Det användes fram till 1950-talet till bostad åt tre äldre syskon, sedan till sommarbostad och på senare år som expedition för Kronan. Från 1 juni 2007 är detta hus uthyrt.

Förutom den i längd vidsträckta gården ingick fiskevatten från Oxdjupet till Edslösa. Eftersom fritt fiske inte tilläts enligt lag så var fiskevatten ut till halva vikens bredd ekonomiskt betydelsefullt i självhushållningen.

Ännu större ekonomiskt värde var åkrar, ängar och skog på ett vidsträckt område.

Östergården och Västergården

Kronolänsman C.J.Cederberg var 1860 ägare till de båda gårdarna i Myttinge. Östergården såldes 1861 till Carl Johan Plomgren, som 1877 sålde den vidare till kyrkoherden S.J. Karlberg, Norrnäs och 1898 till fiskeriassistenten Victor Wahlberg, Norrnäs, som 1907 sålde den till Kronan. Troligen var det endast mark och hus. Vad som hände med Östergården, som Victor Wahlberg sålde till Kronan 1907, är inte känt. Husen fanns dock kvar långt in på 1940-talet och användes av Kronan under mobiliseringen under andra världskriget som förråd och logement. 

Bonden Johan Erik Åkerström född 1822 från Kulan köpte Västergården 1860. Året därpå sålde han 1/8 mtl, Stora Stenslätten till skepparen Herman Boström, som 1871 avyttrade denna del till arrendatorn Carl August Lindberg, vilkens arvingar ännu äger den. Äldregenerationen styrman Lindberg, mellangenerationen Axel och Ester och nuvarande deras son Styrbjörn Lindberg.

På Västergården bodde alltså Johan Erik Åkerström, född 16 juni 1822 med hustru Karolina född 29 mars 1834. De gifte sig 21 december 1859 och fick fem barn Johan, 1859 Sofia 1861, tvillingarna Amanda och Augusta1865, och August 1869.Johan Erik Åkerström avled 1889 och nämns inte mer. Däremot finns hans hustru Karolina kvar och betraktas som stammoder. Hon dog 1912.

Arvingarna sålde eller tvingades sälja återstående 7/8 mtl av Västergården år 1905 ? till Kungl. Majt. och Kronan. I köpet/överlåtelsen fick de fem barnen, som nu levde på olika håll, varsina lika stora tomter. Dessa kallades stamfastigheter och barnen nu i 30-årsåldern blev bosatta på dessa var och en på sin tomt.

Kronans roll

Oxdjupet, sundet mellan Värmdö och Rindö, med angränsande landområde har i många hundra år varit försvarsstrategiskt viktigt för Stockholms försvar. Fästningen Oscar Fredriksborg med  Smörasken, fängelset Ostbiten och ön Brödstycket i Trälhavet från mitten av 1700-talet, en mängd fort i skogarna samt skjutbanor och skjutfält finns fortfarande som delar i Vaxholms fästning.

Kring sekelskiftet 1900 ansåg sig Kronan behöva mer mark för sina anläggningar och övningar på Värmdö. Rindö var för litet som övningsområde. De köpte (tilltvingade sig) då Östergården och Västergården i Myttinge med deras stora markområden. Gårdsfamiljen fick ta undan och troligen välja undantagsområden, där de fick bygga sig hus. Dessa nybildade undantagsområden var små och benämndes stamfastigheter. Förutom marken ingick fiskerätt från Oxdjupet till Edslösaviken. Dessutom ingick rättighet på en mycket liten del geografiskt obestämd del i fästningsområdet Oscar-Fredriksborg på Värmdösidan. Kronan har vid flera tillfällen försökt att köpa sig fria från denna rättighet men då inte innehavarna av stamfastigheterna varit överens är ärendet vilande.

Funderingar och problemställningar

Hur hade denna bygd utvecklats utan kronans inblandning? Var deras inblandning positiv eller negativ?

Ökade den påtvingade gemenskapen i stamfastighetsägande sammanhållningen mellan de olika familjerna?

Vad händer nu i Myttinge då den dominerande markägaren plötsligt försvinner? Vilken  betydelse har detta för de kvarvarande tomtägarna miljömässigt, ekonomiskt och socialt?